Reaktoner?!

Min vän Elsa har skrivit i sin blogg om reaktioner.
Jag tänkte kommentera henne där, men insåg att detta skulle bli mycket långt och invecklat. Så jag gör det till ett blogg inlägg, då jag även har noterat mina tankar och händelser själv, på samma gång.


Detta med reaktoner tro jag är helt olika från person till person, men även bror det nog på relationer mellan männsikorna det handlar om.
Man visar ju en sida utåt medans man tänker en och så är det för båda.
Jag tex har byggt upp en sida utåt att jag klara mig själv och är van att göra det, men man inser nu att man inte alltid fill ha det så men är svårt att ändra.
Jag hade inte ens en tanke på att man kunde ha med någon vid själva operationen och ingen sa nått varken läkare sköterskor eller familjemedlemmar. (när jag låg inne 2005 hamna jag på sjukhus akut, inte en läkare fråga om jag ville höra av mig till mina föräldrar. Jag var ju över 18 och då är man ju en i egen hög person.
Men tillbaka till detta med operations exemplet. I efterhand hade det varit lite trevligt, eller vad man ska säga. Nån man delat detta med, typ. Svårt att förklara men ni förstår nog.
Men o andra sidan är jag stark nog att jag klarat det själv. Men inte alltid kul att vara så stark och hålla upp skenet jämt.
Min riktiga far och hans fru har funnits till hands, hans fru jobbar inom vården och har varit skönt att kunna prata med henne och att hon velat lyssna och funnits där. Medans pappa mer har varit, "jasså har det inte läkt, konstigt".
Svårt att skriva hur det varit i ord.
Min mamma och pappa här (som jag vuxit upp med) har funnits för mig, hjälpt mig stöttat mig, och lyssnar. Som sagt, jag har ju alltid visat att jag klarar mig själv och säger till om det är nått, har lärt mig även om det varit svårt att man måste ta emot hjälp och tillåta sig själv att hjälpas.
Men alla har ju sitt liv.
Syster har inte varit med så mycket, storebror har lyssnat och funnits där, hjälpt till med det som gått. Lillebror är lite tystare, först nu när man levt lite med det som han lyssnar och hänger med på noterna. Vissa vänner är förstående, andra inte, medans det finns dom som är helt underbara. Alla i min omginving vet det, inte många som inte vet... förutom "löst/dagligt/vanligt folk" men jag känner att det är bättre att folk vet och att de kan fråga vad de vill, jag svarar gärna. Blir minder "konstig" för mig då, och även för andra runt omkring.
Precis som vännen skrev, det handlar om berarbetning, är ju precis sånt som behövs. Som min kurator sa, det är väldigt viktigt att man säger som det är och inte halvt.
Som man ofta gör "vad är det med dig?" "Ne, det är bara magen"
Utan att om någon frågar, säger som man tycker passar den personen. Alltid hålla sig till sakerna som är men man väljer själv hur mycket eller vad man säger. Men att man svara tex "Jag har opererat mig" och om man tycker att man kan säga varför så säger man att det det är för en tarmsjukdom eller tex "jag har opererat bort tjocktarmen". Man får oftast följd frågor så man får ha en " berätta lite plan " och en "berätta mer plan" Man styr lite följdfrågorna själv.
Men jag gillar följdfrågorna =) Det är dom som gör att andra får inblick och större koll och att det i sin tur blir mindre tabu. Och som jag varit med om många gånger, det uppdagar sig att man inte är ensam.. alltså vi via nätet hittar varandra. Men i sin vardag på jobbet, baland vännerna gamla som nya, andras släktingar. Det är vanligare än man tror, men ingen pratar om det. Är man öppen med det så blir dom i ens omgivning med det (inte alla men många) Man känner sig inte "konstig då" Man växer in i den man är och blir respekterad precis som förut för den man är. Man märker fort vilka som inte är värda att lägga energi på, finns ju alltid folk som tar massa energi ifrån en, utan att dom är värda det. Märks mer när det händer något. Sen finns det ju massa olika sätt, och det är ju bara att säga som man tycker tänker osv... att om man tänkt koppla ihop så säger man det osv. Släktingar, tror jag ofta får reaktonen "Nemen lilla gumman, hur mår du? Du som alltid varit så pigg. Stackare" (men behöver ju inte vara så) Medan dom som levt nära dig, som tex bästa vänner och vissa i familj/släkt, jobb osv. förstår och inte behöver "göra så mycket" För man vet att dom är där finns där och bryr sig, lyssnar när man vill ha någon som lyssnar. Gäller bara att tillåta sig sjäv att hjälpas och få prata.
Man får ju vända på sitvationer, hur man skulle gjort om den eller den eller den varit i någon sitvation. Eller hur man andra själva hade velat att det skulle vara.
Är lite farligt om man är "tyst" och inte säger något. Då läser allmänheten det som att hon nog inte vill ta om det eller så. Medans om man pratar om det så vågar folk tala och visa sina reaktoner.
Men detta är ju bara spekulationer. Och är olika för allt och alla i alla möjliga sitvationer.

Ännu en rörig och flumig text från mig... men var lite tankar.
Kommentera gärna om hur ni tänker och tror och tycker... detta kan vara ett intressant ämne :D