Tankar

Jag har många gånger funderat på om man verkligen vill "synas" på detta sättet i en blogg, och skriva så öppet och allt sånt. Varje gång kommer jag fram till att det är värt det. Dels för att man hjälper och finns för så många andra som är i liknande sitviationer. Jag tackar verkligen ni som hittar mig och som skriver till mig, det är det som driver mig. Sen vänner bekanta männsikor runtomkring mig eller vad man ska säga, gör mig lite splittrad. Ena stunden tycker jag det är skönt, jag menar jag är jag. Jag är inte hemlig med min stomi, fast jag inte direkt går och skriker ut den. Men det känns ändå lite så jobbigt, att man inte vet vilka som vet och inte vet. Finns säkert dom som hört eller kanske till och med snubblar in här. Alla får gärna veta, men det är just det att man själv inte vet som gör att det känns lite förvirrande. Men men, jag antar att svaret bara är att man sak vara sig själv. För jag är ju samma person nu som innan, men mer med och aktiv. Mår så j*vla mycket bättre nu. Idag kom jag på mig själv, att jag faktiskt hade en bra dag. Klädde på mig och kände att det är jag. Det är jag.
Sen alla dessa tankar som kommer och går om vad andra ska tycka och andra ska tänka, varför tänker man dom?! Varför låter man sig själv dras in i tankarn?! Jag är jag och så är det. Men på nått vis är det ändå så man tänker. Men är väl människans automatiska försvarnings tänk, man skyddar sig på nått vis.
Vet inte ens varför jag skriver detta inlägg, men är väl som men många (läs alla) inlägg att man vill rensa tankarna.
Lite av dessa tankar kom nog upp idag just för jag var på en fest igår, där ingen (som jag vet om iaf) viste om att jag har mitt handikap. Ja just det, handikap. Skumt att skriva det, men så är det ju. Fast jag kände mig mer handikapad innan min operation.
Det är nu jag kan göra som jag vill det är nu jag kan leva mitt liv och det är nu jag kan känna mig lung och harmonsik i min egen kropp.
Att då tankar ska få komma och förstöra och begränsa. Eller det begränsar väl inte mer än annat, men man tänker ju dess värre på om man vågar. Kommer man bli frånstött, kommer man bli "pratad" om, kommer man få nobben.
Fast jag vill ändå tro att det inte spelar någon roll, jag vill tro att alla tar mig för den jag är. Men samhället, ser det ur så idag? Det är frågan.
Jag tackar vännerna jag som tar mig för den jag är. Ja jag tackar er, ni som vet om allt, och ni som följer mig ändå.
Nu är det ju så att man är ju inte vän med allt och alla, men bara för man inte är vän med alla, behöver man inte gå och prata om virse versa.
Lev livet, umgås med folk som är glada positiva, och som ger nått.
Alla behöver vi positiv energi som går i omlopp mellan varandra!
Konstig kort sammanfattning: Jag mår nog bäst att veta vilka som vet om min sitvation, det gör så jag kan fokusera på annat än tankar som har med saken att göra. Men om man då vänder på det, så vill jag inte tänka på saker som har med det att göra i sånna sitvaioner för jag tycker jag är jag. Varför gör man då det?
Va sig själv och lev i sitt liv!
Rörigt inlägg som många andra av mina inlägg =) Men nu fick jag skriva av mig lite.