När man har såna där hugg i hjärtat och det stramar till riktigt ordenkligt, oftast blir det hugg och går över på engång, men det har även börjat strama som varar aningen längre. Riktigt obehagligt.
Det sägsa att det är stress, men min tanke är då, är det just när man stressar eller är det när man har det allmännt stressat och kan kännas så även om man inte stressar i just det ögonblicket!?
Fick en sån stramning nu, funderar på vad man kan göra för att slippa detta.
Just nu stressar jag inte (förutom i hjärnan), men det händer ju alltid nått här.
Borde jag ha mer lunga veckor och göra bara ingenting?! Men blir ju så ensamt då.
Det dumma med mig är att det är antingen eller, kan aldrig vara en bra balans.
Antingen ligger man hemma helt död och gör inget, eller så gör man allt på samma gång och stressar runt för att hinna.
Och jag menar, varför stressa så med saker man kan göra under en längtre tid. Hur är jag funtad egentligen?!
Är nog väldigt väldigt många mer som mig.
Men jag böjar fundera på vad man kan göra åt detta? Om man kan det själv, eller om man behöver proffisonel hjälp. Eller om man bara ska strunta i det och hoppas det går över. Går ju i perjoder, även fast det verkar ständigt finnas där.
Låter som jag gnäller men gör jag inte, utan jag tänker bara högt. Kanske finns det någon här ute som varit med om detta och lyckats tagit sig ur det? Några tips, förslag och annat?
Skriv gärna :)
Nagonstans har jag hört att dte man känner är när hjärtklaffarna hamnar i otakt. Ska inte vara farligt men om de gar i otakt sa är det ju jobbigt. Jag hade mkt sa när jag var ung och växte mkt.... men nu (när jag stressar mer än nansin) verkar det vara bättre (pepparpeppar). Ikväll ska jag pa "polterabend" det är ett tyskt sätt att fira att folk ska gifta sig. Man kastar porslin och dricker snapps.... *hilfe* Kram K
SvaraRaderaAnonym/Karin: Hej vännen, tack för en fin och bra kommentar, skönt att du tänker på mig :)
SvaraRaderaDet du beskriver hade jag jag också i yngre år, men efter som min bror är hjärtsjuk. Så vet jag att dom problmen man har när hjärtat växer är övergående och inte så här långt in i livet (som jag fått veta det iaf, men inte hundra) Så detta är nog med stress att göra.
Men det glädjer mig att du inte kännder det nu när du är så stressad, och har mycket att göra.
Hoppas det går bra med pluggningen och att du får en härlig kväll. Låter intressant :P Får berätta mer när vi rings.
Massor av kramar till dig gumms!
Nilla, låter inte bra. Får hoppas att det är som Karin skriver att det inte är något farligt. Hade dock kollat upp det om det återkommer...Kram
SvaraRaderaElsa: Nje, men är ju så när det växer. Men slutar det ju med när man är 23 har jag hört. Man kanske ska kolla upp det. Men känns larvigt. Men hjärtmuskeln är viktig och den kan säkert ha påverkats under sjudkomsåren. Men bara att hoppas allt är bra. Men känns ju lite läskigt när vi haft lite hjärt problem i släkten. Inte för att jag vet om det påvekar, men men tänker på det.
SvaraRaderaDet har ju varit så några år, så känns som man skjuter upp kontrollen hela tiden. Man borde ju vet van som man är, men går man till varnliga vårdcentralen först då eller, tror du?!
Kram