Graviditet

Är på väg att sova eftersom jag ska upp fem som vanligt och åka till jobbe.
Men eftersom jag inte varit te på ILCOS hemsida på länge så kikade jag in där och såg detta inlägg.
Det är ju så olika för alla, men den information som jag fått är att för varje operation/ingrepp i buken så finns det större risker att få det svårare att bli gavid. Påverkar tydligen även om man har ändtarm eller så kvar, detta låter säkert konstigt. Men har med hur mycket tomrum det blir i buken. Desstu mer tomrum deste längre isär hamnar äggledarna och då påverkas det hur ägglossningen blir. Tydligen hamnar inte äggen rätt när man får mer tomrum eller att det blir längre isär med äggledarna.
Så nu när jag tänker på hur jag vill göra med min ihop kopplin IRA så tänker jag en hel del.
Tydligen så ska en reservoar vara ett större ingrepp än att göra IRA och då blir det ännu en lite större risk med resorvar i detta med att bli gravid. Självklart är alla olika som jag skrev i början, men är ju en viktig sak att tänka på. Speciellt om man vill ha barn.
Själv är jag 25 år, singel och hoppas på att bilda familj i framtiden.
Jag kommer nog över väga för och nackdelar. Så här långt i min proces har jag inte en dag velat operara bort min påse. Men då kan till läggas att allt är nytt för mig. Har inte fått in alla slutliga rutiner och så. Men heller inte fått in allt i vardagen. Hur det är att leva med påsen.
Men lite som jag tänker på nu är, vem skulle jag operera mig för? Självklart är det för att känna sig bra få bli "som vanligt" och sånt. Men gör man det för att bli respekterad eller se ut som alla andra?! (ta mina ord rätt, kan säkert misstollkas, menar inte att jag inte tror jag blir respekterad) Men tex om man tänker detta med kille, jag är singel vill ha förhållande och barn framöver och vill så klart att detta ska bli så bra som möjlig. Då är det nog smart att försöka få allt som man vill och sedan om man känner för det efter operera sig. Men är klart finns dom som absolut inte tar till sig eller har svårt att ta till sig sin stomi. Jag tycker än så länge att det gått bra. Men som jag skrev tidigare, jag har inte kommit ut i vardagen ännu och allt är nytt.
Min plan jag har nu är att skiva i min kalender om hur jag känner dag för dag - operera eller inte. Men än så länge har jag inte skrivit en dag att jag vill göra det. Får se om det blir någon dag jag känner så, men tror säkert det kommer. Idéen med det hela är att sen runt februari/mars när jag är planerad (men kan ta tid) att få tid till IRA eller dyl. så ska jag räkna i hopp dagarna som jag skrivit i min kalender och se hur det blir. Och känna över det. Kan ju va så att det förändras drastiskt sen men nu, ne. Vill inte riskera komplikationer som kan uppstå och att reskera att för varje gång få svårare att bli gravid.
Mina tankar gå också över ibland till hur det skulle kännas om jag inte skulle kunna blir gravid och då känns det som jag det kanske inte är jätte svårt att acceptera det själv, att man inte får barn. Man vet ju själv hur man mått och hur man har det och allt sånt (självklart skulle det vara svårt, jobbigt och tungt) Men tror på nått vänster att det kan vara svårt att hitta någon som kan acceptera det. Självklart är det ingen omöjlig het och älskar man varandra så gör man.
Men det är sånna tankar som jag har.
Mitt första steg är att försöka komma in i vardagen med min ilostomi och våga gå vidare, hitta någon och öppna mig för den, är dålig på det och blir ju inte lättare nu. Men vet också att det inte blir lättare för den man hittar om man själv inte kan ta tillsig stomin. Jag menar, jag vill känna att det är okej (och kanske jag gör, har inte testat) för annars kan ju inte partnen känna sig helt avslappnad och lugn heller.
Som sagt detta är bara tankar och funderingar. Ta inte allt ordagrant!
Det flyger runt så mycket i min hjärna efter allt som händer.
Jo en sak som jag tänker på också är att jag inte skulle ha en bättre gradivitet innan jag blev ilostomi opererad. Efters om jag aldirg var av med mina symtom utan dom visa sig bara mer eller mindre. Och om man skulle bli gravid när man hade UC fick jag veta att det var bra att planera det hela så man kunde planera allt med mediciner och gå inne på kvinnokliniken och göra konroller och så för att sjukdommen kunde påverka. Men nu är ju lite det momentet borta. Men får säkerligen gå på kvinnokliniken om man blir gravid idagens läge. Har väl med kontroller och kunskap att göra. (tror det heter kvinnokliniken, men ni vet säkert vad jag menar)
Ne nu måste jag sussa, ska upp fem.
Men nu fick jag skriva ner mina tankar och funderingar....
Kram på er!