Svar på kommentar

När jag loggade in idag hade jag fått en bra kommentar av Jossan, i mitt förra inlägg.

Vill och ska därför försöka svara på det nu...

Funderingarna och frågorna i kommentaren är hur jag berättade för min pojkvän om min stomi och om min sjukdom och om han är "frisk" eller som oss.

Jag kan börja med att innan jag fick det sagt var det något jag tänkte mycket på, fast ändå känndes inget jobbigt utan var mer en känsla om när och hur jag skulle säga det.
För han är så snäll, förstående, trygg och ja super bra förståndig och allt så det kan nog inte gått bättre än som jag fick det.
Han viste inget om min sjukdom eller om min stomi, men han viste lite lätt om att jag varit sjukskriven från jobbet (detta kan ju lätt till att det fanns en grundförstålse).
Jag kom inte fram till något bra tillfälle eller någon rätt tid som man brukar säga så jag besöt mig för att under våran spontana badutflykt med syster och hennes familj att nämna påsen innan vi kom fram till badplatsen.
Och mycket riktigt nämna blev det, då jag kläkte ur mig det precis innan min syster dök upp vid vägkanten (då jag inte viste riktigt var man svängde ner till badstället).
Han han knappt reagera då vägen blev dålig och vips så var vi framme och började bada och umgås med alla.
Sen efter det blev inte så mycket sagt, tankarna gick runt lite. Men nu i efterhand vet jag att det inte sas så mycket då det inte hindrade honom.
Jag är ju den jag är.
Otroligt glad att jag har en som ser mig och känner mig och vill vara med mig, och inte ser det som ett hinder/en jobbig grej.
Funkar otroligt bra, super bra! Så bra att jag också kan "glömma bort" den och inte tänka på den. Och jag har verkligen min pojkvän och tacka för det.
Detta med att berätta mer ingående och vad orsken var och hur det fungera och så, gick sakta framåt, i bådas takt.
Jag funderade i banorna om jag skulle informera eller låta han fråga. Men vänder man på det så kanske inte han ville ta steget och fråga heller.
I vårat fall flöt det på bra, sakta framåt och lite i taget när olika saker kom upp på tal eller sitvationer.
Han har sätt magen utan stomibandage och även allt jag avänder och sånt. Otrligt skönt, jag är mig själv och han är sig själv... Vi är vi :)
Något som kan spela in är att han själv har sin grej, nämligen diabetes.
Så vi har båda vårat.
Jag kan i min tur säga att jag inte bryr mig om eller hindras av att han har det. Det är han och det är han jag vill ha.
Känns otroligt skönt att vi kan förstå varandra och att vi kan hjälpa varandra.
Jag känner mig väldigt glad lycklig och otroligt kär.
Känns helt klart som jag fått in min livs fullträff!!!