Reflektioner: 1 år efter min operation.

Idag har det varit jobb, mycket att göra men uj så kul. Varit på kontoret och kört jouren... härligt med lite omväxling.

Har varit ute med vovven på prommenad, är nu nyduschad och ska hänga tvätt in med en ny maskin och sen sätta mig med boken i soffan och bara slappa... Mys kommer inte hem förens vid tio han jobbar.

Jag sitter och tänker på hur otroligt glad jag är, hur nöjd jag är med min sitvation i livet. Hur det blivit för mig till slut, vist man skulle kunna haft det annorlunda i med vissa saker, men då hade man inte varit den man är idag och där man är dag.
Jag har formats med mina erfarenheter och händelser i livet.
Det går upp och ner och det gör det för alla, mer eller mindre. Men på väldigt olika sätt.
Alla måste leva utifrån sina händelser och förutsättningar.
Jag är kär lycklig och riktigt nöjd!! :)


På söndag är det 1 år sen jag operarade mig, fick min ileostomi och tog där med bort hela min tjocktarm då jag länge haft diagnosen, ulcerös kolit.

Jag fick en bra kommentar av min underbara vän Karin, med lite frågeställningar:

Vad känner du? Vad tycker du? Vad är dina reflektioner? Det var nu ett ar sedan operationen.... hur mar du? Har din livssyn ändrat sig sedan dess?

Tycker att detta blir en bra sak att skriva om när det nu är ett år sendan.

Om jag börjar med vad jag känner, så kan jag säga att jag känner mig väldigt mycket friskare, lugnare, harmoniskare, jag skulle kunna säga att jag blivit mitt gamla ja igen. Många av mina nära och kära säger ofta hur jag ser ut att må och hur glada dom är för mig, att jag är tillbaka som jag var förr. Det är nog jäkligt sant, bara det att jag blev så van att vara den sjuka och hur jag kände och var då. Så jag känner befrielse!

Vad jag tycker, jag tycker det är synd att man har fått behövt operera bort hela min tjocktarm. Men eftersom jag varit så dålig och nu under detta år insätt hur dåligt jag faktiskt mått så är det absolut inget jag vill ha tillbaka. Vill inte ha tillbaka alla mina toalett besök, all smärta, alla medeciner och behandlignar, alla feber dagar... ja allt sånt. Inte en sekund vill jag ha tillbaka!!

Tycker att stomi har fungerat bra och jag är glad att det fungerar att göra en sådan här operation och att man får må som jag gör.
Jag har haft lite hinder i vägen för passagen ut i tarmkanalen, men inget stopp eller varmvred så jag är otrolit glad *peppar peppar*

Tror att på frågan hur jag mår, så är den besvarad i texten ovan - Bra, riktigt bra!

Jag sa till mig själv (nämde det även för andra) att jag skulle varje dag skriva i min kalender om jag kände att det lutade åt att jag vill operera IRA (koppla ihop tuntarm och äntarm) Men inte en dag har jag skrivit att min stomin har gått mit på nerverna eller att jag vill få bort den.
Jag inser hur bara jag mår med denna och att jag fatkiskt fått livet tillbaka.

Även fast jag har blivit lugnare och harmoniskare som person (som jag var förr) Så har jag gjort så otroligt mycket detta år.
Varit på festival och sovit i bilen utan till gång till toalett och allt sånt, det skulle inte ha funnits i tanken för drygt ett års en (innan operationen).
Har även sovit i vindskydd ute i skogen.
Tog dessa två exempel då det är något som jag inte kunnat genomföra innan, om man inte vill sitta vid tallen hela tiden alltså.

Men mitt i all denna glädje och all denna lycka på att jag mår så bra, som nog även har med att jag är i den sitvationen jag är i. Har hittat min mys pojke, som tar mig för den jag är och inte backar något. Det är nog en väldigt stor del i att jag jag känner som jag gör och att jag är så lycklig.
Fast vill även tillägga att mina reflektioner är tagna under hela året. Har inte en gång viljat genomgå operationen där jag lägger ner min stomi (IRA). Klart jag tänkt på det och funderat, minns nu när jag fick posten en dag och fick min kallelse till IRA opertionen, jag blev snopen häpen. Tacka nej utan att tveka. Men funderingarna på ihopkompligen kändes närmare än någonsin då. Men jag ångrar inte en dag att jag tacka nej.

Det har funits stunder och tider under detta år då allt inte känns så kul och att det rullar på så bra. Men i helhet har jag varit nöjd.
Saker jag tänker på är som om man är med folk som inte vet om min stomi (och jag säger det inte rakt ut så där till vem helst, samtidigt som jag inte håller det hemligt) När den "pruttar" som är väldigt sällan om man sköter mattider och vad man äter (iaf för mig).
Detta med att shoppa, även om andra vet att man har stomin vill man man ha kläder som sitter bra både snyggt och att det är skönt nästan så man kan säga att det ska vara rätt kläder. Jag tex har bara påsen inanför "byxan" i vissa kläder och bara i kortare stunder.
Sen har det ju varit en stor tankeverksamhet detta med partner sex och sånna bitar. Men tror att jag var så lung i mig själv så det löste sig bra.
Är som sagt otroligt glad att jag hittat min Micke. Han är så otroligt bra!

När det gäller mat och skötsel av min stomi har jag tagit reda på mycket information och sen testat mig fram och gjort som jag känner passar och fungerar bra för mig.
Jag har varit försiktig med mat, jag känner det varit rätt för mig. Då jag inte prioriterar tex visssa saker i matväg som kan vara svårsmälta forstoppande och dyl. framför en akut uppskärning av magen (opereration).
När det gäller skötsel har jag hittat ett sätt för mig som fungerar bra och inte är påvrestande för huden. Insätt att påsen jag använder är otroligt bra och att den faktiskt går att tvätta av, ja skölja men jo tvätta av och få ren, torka med handuk osv. väldigt praktisk.

Jag kan säga att jag har reagerat lite annorlunda än vad jag trodde på detta med ärret, det har kännts studtals segare med att ha ärret än att ha påsen. Detta har nog mycket med att göra att jag haft väldigt otur med min läkning och att det blev väldigt tjockt sträckigt och fult.
Annars tycker jag inte påsen är jobbig. Det som är mindre kul är att stomin liksom "putar" ut och syns. Men alla säger att det är jag som tänker på det ser det och känner det. Och jag får tro dom, jag ser ju magen uppifrån :)

För er som är intresserade så har jag Sensura Mini påsen 1-dels (som jag klipper själv) och som tillbehör har jag "tätningsring" och tvättservetten från tiro som heter siless (om jag minns rätt, om det är någon som vill veta exakt så fråga på)
Jag litar på mitt stomibandage och känner mig inte hindrad för något, i början var jag väldigt och ville inte riskera något för man trodde den skulle läcka eller gå sönder.... men destu mer man testar använder och trixar och lär sig själv, destu starkare blir förtroendet för bandaget man använder.

Jag känner jag bara skrivit på och det kan ha blivit precis hur som hälst.
Men ni som följer min blogg vet hur jag är :) och hur jag skriver. Jag är männsklig. Orkar inte läsa igenom allt.
Ska nu istället sätta mig i soffan för att läsa, känner att jag är värld det efter veckans arbete.

Jo just reflektoner över arbetet och hur andra tagit det: Arbetet har tagit det bra och att mina kollegor och närmaste chef har varit toppen (har vissa chefer som inte är insatta, då dom är ny tillsatta under min sjukskrivnings perjod) och tyvärr har dom inte så mycket förståelse eller tar information man ger. Men är inte lätt för alla att förstå. Har ju min närmaste chef och är väldigt glad jag har honom.
Min familj och mina vänner har tagit det bra alla tar mig för den jag är och ser att jag fortfarande är jag. Allt gick väldigt fort tillabaka till som det brukar vara, då jag nog är en sån person som kör på och vill ha rutin... Men när man tänker refter hade det varit skönt att om någon verkligen frågade hur det är med mig och hur jag mår och hur allt går, helt ärligt och orkade lyssna. Man svarar oftast ut efter vad man hör hur frågan ställs. Eller om sitvationen inte kan ge ett utförligt svar. Jag vet, man ska vara ärlig. Men det har jag varit om det har vartit tex. dåligt har jag sagt det. Men inget har blivit något man diskuterat vidare.
Sen att jag inte umgås med alla jag känner i samma tempo som jag gjort tidigare är för att jag blivit lungare och inte stressar runt och "rymmer" från min smärta hela tiden.
Det som är synd är att jag nu känner detta med att det ofta var jag som besökte och flängde runt till alla.... Jag har varit ärligt och sagt det till mina nära och kära... och det är skönt med dom som har förstått och då själva hört av sig med jämna mellan rum. För det är ju inte så att jag vill umgås mindre för att jag inte kommer lika ofta ringer lika ofta eller så vidare... utan det har med att jag vilar min kropp oftare än nu.
Och det är ju faktiskt så att man är ju minst två om allt i olika relationer, kärlek, vänskap. Med alla, nära, kära, familj, arbete, ja allt.

För att nämna lite snabbt så kan jag säga att jag nu slutat att gå hos kuratorn som jag besökt några gånger under detta år. Jag var från början emot det men jag kände att jag tackade jag till allt jag fick tillgång till och blev erbjuden. Jag ångrar inte en sekund att jag tackade ja, för det har varit toppen. Bettyt mycket trots att jag inte suttit där och mått dåligt, utan att jag mer fått mig själv att inse att jag är en stark person och att jag faktistk tänker jäkligt lågiskt och är rättvis i mina handligar. Att det finns två sidor från allt, det är därför mer än värt att vända på saker och ting ibalnd och se hur det ser ut från andra hållet. Inte alltid lätt men jäkligt bra!
Är skönt att har bearbetat och pratat om saker med kuratorn som är utomstående och lyssnar och tänker och reder ut mina tankar. Jag skulle verkligen rekomendera kurator eller likanande till alla jag känner ovadsätt om man behöver elller inte, tror det är bra för alla.

När det gäller sjukgymnast, så tog jag kontakt med en sådan själv innan sommaren då jag kände att jag behövde få upp min tro på min kropp, att jag kunde börja lita på den och använda den igen.
Fick genomgång av mysklerna några övningar och dyl. och har sedan fått veta hur man gör och vad som är bra och tänka på osv. Detta har varit guld värt (fats jag inte gjort övningarna så flitigt) Men mitt första mål med det blev nått och det vara att kunna lita på min kropp igen! Nöjd även där.

Ne hur blev det med min läsning :)

Jag blir glad om ni vågar fråga, diskutera... reflektera på mitt inlägg.
Alla! Friska sjuka opererade ... ja ni förstår mig.
Skriv på...

Vill ändå avluta med att säga att vi är inte ensama, vi är många och det är alldeles för tabu att ha stomi eller inflamatoriska tarmsjukdomar... men detta är en folk sjukdom och ska vara något som kan talas om och onformeras om.
Vi är vi!
Alla har för övrigt sina saker, stora som små.

Jag vill verkligen tacka ALLA som funnits finns och kommer finnas för mig!

Bloggen har givit mig mycket! Jag tackar alla som jag lärt känna och som finns i mitt liv från boggen.

Ensam är man stark, men tillsammans är man starkar!

Ha nu en riktigt bra helg! Det ska jag ha då jag och min älskling ska till Skogsröjet.

Kram Nilla

"Du vet väl om att du är värde full,

att du är viktig här och nu för ingen annan är som du!"