Sjuktid

Jag fick som jag skrev min diagnos maj 2003 (ulcerös kolit) var då väldigt sjuk och hade haft det många år innan. Har varit hos läkare men dom har troligt fel diagnoserat mig och om man ska gissa så kunde jag kommit till specialistläkare (Släkare) om någon "tagit tag i" det redan när jag gick i nian. Man kan ju tycka att jag skulle märkt att jag var så dålig själv. Men tänk själv att vid tonåren växa upp med det. Det blir på något sätt "normalt" för en själv.

Juni 2005 skulle jag på ett vanigt besök hos min Släkare, ja du vet, hej hur mår du osv. ingen undersökning eller något var inplanerad. Jag kom dit vi prata lite jag tog prover och sånt. Min Släkare sa att hon skulle komma aldeles strax. Det tog en liten stund, när hon kom in igen sa hon till mig att hon vill läga in mig på sjukhuset.

Jag var givetvis väldigt förvånad, för man tycker ju att man är bra. Jag hade 62 i HB och fick dropp och hjärndropp och allt. Planen var att jag skulle operera bort hela tjocktarmen inom den tid jag låg inne, jag träffade kirurg och allt sånt. Men sen avblåstes det då tarmen blev bättre under dom dagarna jag hade dropp. Jag fick åka hem och uj så jobbigt allt var.

Jag var helt nedbruten, kunde knappt gå och trapporvar mycket sega. Jag gissar att det berodde på att jag inte varit någon som tränat och att jag redan när jag kom in på sjukan hade så lågt HB och var redan svag så det tog extra hårt. Jag återhämta mig och började jobba som vanligt, visp så var livet tillbaka igen. Men med betydligt mer läkar besök och mycket olika medeciner som testades. Ja allt. om jag ska lyssna på läkarna. Inget bet riktigt ordenkligt.

Jag jobbade sedan 2003 långa natt pass och beslöt mig sedan för att börja jobba dag och sa nej till min natt tjänst och jobbar nu deltid och jobbar upp timmar sedan årskiftet 06/07. Detta ledde till att jag mådde genast mycket bättre, gick från massa tabletter och behandligar till nästan ingen.

Mådde bra och livet rulla på, fick mer rutiner än när natt arbetet var. Men jag blev aldrig bra från sjukdomen helt utan hade det ju hela tiden i mindre eller större skov.

Rinde sedan till min Släkare i maj 2008 och sa att jag börja känna nått annorlunda men inte kunde ta riktigt på vad det var. Hon skickade mig remiser för provtagning som jag gick och tog på vårdcentralen (går annars mest på USÖ) och när hon fått svaren ringde hon mig och sa att det inte såg något konstigt ut.
Jag blev fundersam och kände ändå att det var något. Så vi besluta i hop att jag skulle en till remis som jag skulle ta om drygt en vecka, för att jämföra. Dagarna gick och dom där remiserna blev liggandes i kuvertet, dumt... mycket dumt!

Sommaren var kommen och jag jobbade mer än jag annars gör. Planerade in en resa till Tyskland för att åka och hälsa på min bästa vän som flyttat dit och jobbar där.
Var kul att ha något att se fram emot. En vecka innan jag skulle resa kände jag mig inte alls bra, och hade blivit dåligare och dåligare. Kom på att jag hade remiserna låg så jag tog mig i kragen, fastade kvällen innan och gick och tog proverna.
Tänkte att min läkare ringer om hon ser nåogt konstigt. Annars får jag kontakta henne när jag kommer hem från resan.

Resdagen var kommen, jag hade längtat så... men urs så dåligt jag mådde. Resan innebar att ta flygbuss från Örebro till Skavsta där jag sedans kulle med flyget till Frankfurt och sedan flygbuss igen in till Frankfurt City. Då insåg jag att jag var väldigt väldigt dålig, för jag klara knappt resan. På nått sätt märker man inte när man är hemma hur allt är uppstyrt efter sjukdomen. Jag blev värre och hade inte längre febertoppar som jag är van att ha utan fick högre feber.
Min vän opererade ut två visdomständer under tiden jag var där, så vi slappade en del. Jag sov inget på näterna eftersom jag gick ungefär varje timme på toan.

Min Släkare rinde och lämna mobilsvar (då jag inte hörde telen) och fårgade hur jag mådde och att hon hade sätt att jag tagit prover och dom såg inte bra ut. Hon ville att jag skulle ringa för att diskutera behandling. Jag tänkte när jag lyssna på det att, jahop som jag gissat.

Tänkte att jag ringer upp när jag kommer till Sverige igen. Två dagar senare efter det inspelade meddelandet förskte hon ringa mig igen. Men jag hade bestämt mig för att ta tag i det när jag kom hem. Jag fortsatte min resa hem och den gick väl lite bättre än dit resan men ändå inte bra. Kom till flygplatsen i Sverige och gick det första jag gjorde på en toalet. När jag precis lämnat den så ringer telen och det är min Släkare. Jag svarar och säger att jag just landat i sverige och tänkt ringa henne. Vi bokar in en tid två dagar senare. Jag åker hem packar upp, somnar då jag är väldigt trött.

Går upp fem när klockan ringer näst kommande morgon och åker till jobbet. Samma sak morgonen efter men jag får då sluta två timmar tidigare, för att åka till min Släkare.
Åker till USÖ och träffar Släkaren och vi behöver knappt säga något till varandra. Utan börjar genast diskutera oss fram och märker att båda är åt operations hållet. Jag har ju på nått sätt vetat sedan 2005 att det kommer ske en operation frågan var bra när.
Så hon ordnade att jag kunde komma och lägas in dagen efter kl 14.00 (en torsdag) vi trodde då att det kunde bli aktuellt för en operation i slutet på nästkommande vecka.

Jag las in och bara dagen efter fick jag veta att kirurgen som jag träffat ville operera mig redan på lördag. Så fredagen flyttades jag till kirurgavd. Jag får på fredagen träffa min läkare igen och känns skönt att det är vi som kommit fram till detta beslut. Jag menar att det inte var någon annan läkare som inte följt mig hela tiden. (min läkare skall nämligen från måndagen efter gå på 3 månader ledigt) Det hade inte varit samma sak eller blivit samma trygghet om det var någon annan som sagt det till mig.

Lördagen är kommen, jag försöker att inte jaga upp mig utan tänker på att ta ett steg i taget.
Det dumma vara bra att jag inte ens tänkt tanken på hur det skulle vara att vakna upp och hur ont det kunde göra... För ont hade jag kan jag lova.

Operationen var planderad till 11:00 på lördagen och jag gjordes iordning. Satte in ryggmergsbedövning och allt sånt. Hade fått veta att man ligger på OP (uppvaket) i drygt 2 timmar efter operationen.Men så blev det inte för mig, jag låg framåt 23 på kvällen pga. smärta. Dom behövde sedan platsen (om jag minns rätt) Blev körd till kirurgavd. men narkosläkarna fortsatte springa fram och tillbaka till mig. Dagen efter kom dom fram till att ryggmärgsbedövningen inte gav full styrka utan fick ändra till smärtlindring via ryggen och morfin via tablet.

Det tog ett tag men sen börja det hjälpa, när det börja göra så jag kunde slapna av om man ska använda det uttrycket så beslöt dom sig för att ta bort smärtlingringen (som då var i ryggen) och ta allt på tablett.
Tog ytterligare någon tid innan det blev balans i det. Men sen börja det bli bättre.

Jag bytte från början stomipåsen och la om såret själv. Givetvis med min stomisköterska närvarande, men ville inte att någon annan skulle pilla på mig i onödan. Och det är ju ingen som kommer hjälpa mig sen så lika bra att få en bra inställning till det. Såret såg fint ut och det rulla på. Men så bra kan det inte va länge.

Det visa sig att min kropp stötte i från sig klämmorna/nitarna som satt ihop ärret. Ja jag var helt trasig på magen, ordagrant! Det tog emot, 25 år och förstöd ännu mer förstad mage än vad det kunde varit tänkte jag. Men tänkte om och fokuserade på att bli bra. Men blev mycket sår om lägg och det påverka även hur man kunde sätta påsen och så. Sen visade det sig när vi efter 10 dagar tagit bort både klämmor/nitar och stygnen runt sotmin att stomin inte satt fast på tre ställen, men det skulle fastna utav sig själv sa dom.

Jag fick åka hem på permetion en lördag kl 16 till en söndag kl 09, men urs så jobbigt det var hemma. Hade fruktansvärt ont och kunde inte sova bra i min egen säng, en ren flopp.

Var kvar ytterligare några dagar på sjukan och kom sedan hem. Och allt kändes lite bättre, fått mycket hjälp av kompisar och familj! TACK!

Med regelbudna besök hos stomiterapeften då vi kollar sår och stomi så är jag här nu idag. Men såret är ännu inte läkt/torrt där det gick upp på två ställen, men har nu börjat torka till det med, skönt. Stomin är inte fin runt om än men det tar väl längre tid då det alltid sitter en påse på plats.

En lång histora ner skriven så kort jag kunde och där är jag idag... och minna blogg inlägg fortsätter...