Höstmorgon

Godmorgon!

Jag gick ut en liten sväng nu på morgonen, blir inte allt något långt är bara utanför och går runt lite. Ryggen är inte så bra och såret inte helt tortt än så jag är försiktig. Men luften är ju så frisk och härlig, tog något kort fast det inte fanns så mycket bra här utanför att ta på.

Ja kort ja... jag är sån som tar mycket kort, och nu när jag varit sjuk så känns det som att det är ett bra sätt för mig att ta in och smälta saker, bearbeta. Tagit mycket kort på mitt ärr och min stomi, och känns bättre. Så ser man det från ett annat perspektiv. Tror det är bra! Men man känner ju inte alltid för att titta på "mag" korten, men ändå skönt att kunna göra det.

Mamma var här i veckan och då visade jag henne hur stomin och det såg ut, hon hade ju sätt magen innan så klart. Men visade när det inte var någon påse eller förband på magen. Mina vänner är inte heller rädda för att se (dom som hunnit vara här) och glädjer mig också. För jag tänker att det också kan vara ett sätt att utväckla mig själv med den och ta till mig den. Även en vän som jag pratade med i telefonen igår sa... Att hon inte kunte förstå eller tänka sig in i hur jag har det riktigt hur det är för mig nu, för att hon inte legat på sjukhus någon gång och aldrig direkt varit sjuk så. Hon berättade att hon en gång. Hon sa det att jag skulle få lära henne om påsen och visa min "kompis". Ja, det är nämligen så att på nått sätt är det min polare som sitter nere på magen. Den lever lixom sitt eget liv rör sig, pruttar när den vill bajsar närden vill osv. Jag tycker den är cool på nått vänster och fin på ett annat sätt, alltså inte vacker. Men efter som jag vid mina ungersökningar av min tjocktarm inte tagit lungande innan utan varit med så mycket jag kunnat under undersökningarna så har jag ju sätt min tarm och väldigt mycket av den (eller min då varande tarm ska jag ju säga, den är ju borta nu) Och den var inte fin. Därför är denna "kompis" som sticker ut, röd och slät och fin.

Man kan ju hoppas man kommer känna likadat framöver, men kommer väl gå upp och ner. Försöker lixom förbereda mig på att det inte alltid vara så lätt... men jag är ju en posetiv person, så försöker vara stark.

När jag skrev det där kom jag och tänka på min vän Karins inlägg i sin "resedagbok" som gjorde så jag började gråta (ja då sammankopplat med hela inlägget. Men tänkte jag bjuder på raderna om mig:/Detta inlägg i lyckan och tacksamhetens tecken tillägnar jag mina vänner; Pernilla: Du är verkligen en av de starkaste människorna jag känner. Omtänksam och med ett hjärta större än många andra. Du har kärlek. Du måste bara lära dig att ta emot den./Karin du är en av dom som gör mig stark efter som du alltid finns där för mig, fast du är så långt långt bort. Du lyssnar och dömer mig inte. Du betyder mycket för mig. Tycker om dig min vän!

Jag har som en liten plan idag, får se hur det går med den.... Ni har väl redan listat ut och förstått att mitt liv just nu kretsar mestadels runt min sjuktid, min ilostomi och mitt sår. Är ju sjuksriven och hemma så det händer inte heller så mycket annat. Så iställer för att gräva ner sig och komma i dåliga banor försöker jag bearbeta min sitvation genom att göra sånt som jag kommer på och som stärker mig i min utveckling. Denna blogg är ett exempel, och efter som den nu är startad så känns det som jag kan nå ut till dom som läser det, och vill då dela med mig av mina erfarenheter och sitvationer.

Nu känns det bara som jag sitter och sluddrskirver (ett ort jag kom på nu, är nämligen rätt bra på att prata i vanliga fall så istället för att sluddra och prata om allt och inget så kan man ju lika bra sluddrskriva) =P

Ska ta tag i lite saker jag tänkt mig och kommer som jag känner nu uppdatera här allt efter som om mina planer går vägen =)

Trevlig höst dag på er alla!
Be right backKram Nilla