Camilla ringde på eftermiddagen och fråga vad jag gjorde, jag sa att jag satt i sängen med täcke och frös lite och att jag vänta på Kajsa, för hon hade hittat vecko revyns special nr, med stomi repotaget. Snäll som hon är skulle hon även köpa med mjölk bröd ost och nyponsoppa så jag klara mig några dagar till. Tack Kajsa, jag uppsakattar verkligen att ni hjälper mig nu när jag är sjuker.
Jag pratade vidare med Camilla och sen fråga jag vad hon skulle göra, hon sa då att hon kände för att åka ut i naturen. Åh, tänkte jag och tryckte det lät hur härligt som helst. Men nee, jag orkar ju inte tänkte jag.
Camilla sa då att hon ville åka på picknick i söderhavet och bara va, jag blev ivrig och sa det gör vi! Snart sagt och gjort. Kajsa kom och vi prata och hade skoj, sen kom även Camilla och vi fortsatte att bubbla vidare. Börja göra lite mackor och te för att ta med ut, packa även ner ljus eftersom det blivt kol svart ute. Sen bar det i väg... jag hoppa lite stelt in i bilen (gör fortfarande ont både att röra sig, som jag gör begränsat men också när det guppar) Åkte till grillplatsen vid söderhavet, jag har inte varit där sen vi var och grilla en kväll i sommras. Bäcksvart var det men vi la ut filten på bänken packa upp muggarna ljusen och mackorna emellan oss... Samtals ämnena bytte av varandra och till slut hade vi halkat in på gamla minnen, sååå skoj. Kände mig verkligen glad (fast jag inte kan skratta för magen än)
Till slut sa jag, tack Camilla detta var jätte kul, jag är riktigt glad. Glömde till och med bort för en stund att jag var opererad och hade ont. Vi prata vidare och allt var underbart! Stjärnorna glittra på himlen. Men även dom roliga tillfällena tar slut, Camilla ska ju upp och jobba så vi drog oss hemåt strax efter nio...
När vi kom till mitt hyreshus blinkade samtliga lampor i trapphusen i båda uppgångarna (för det finns bara två portar i mitt hus) i jämn takt, som om det var ihopkopplade med något brand larm eller något. Jag kolla lite men när man tryckte på knappen i ena trapphuset så lös det som vanligt men när den släktes så börja det blinka igen istället för att släckas helt. Testa andra med och var lika där. Skumt. Men får väl se vad som händer. Det ända jag kan komma på är att det är något med tids systemet för lamporna. Jaja. Så nu satte jag mig här för att försöka knappa ner hur lycklig jag kände mig!! Tack Camilla att du tog med mig på den utflykten!
Fast vi bara åkte och satte oss där. Har inte åkt någon stans på en månad (förutom en gång till affären och en gång till apoteket) Jag känte att mitt "gamla" jag var tillbaka, hade vi gjort det här innan jag opererade mig så hade jag inte kunna varit så glad, för man hade jämt så ont så man inte kunde släppa det riktigt. (tänker tillbaka att det var så när vi grilla bland annat)
Ni som varit med om det kanske känner igen er?! Kommer jag känna den här lättnadskänslan och all denna lycka inom mig kommer det bli skoj sen när jag är läkt efter operationen.
Men jag vill inte hoppas för mycket. Måste ju ändå vara "berädd" på att det kommer jobbiga stunder också. Det är ju en stor omställning att fått kompisen på magen.
Kajsa sa föresten idag att jag kunde säga att jag var en kängru ...dom har ju också påse på magen =P haha. Har fortfarande inte kommit på något smeknamn som känns rätt att kalla min lilla vän. Ja för hittils känns det verkligen som min lilla polare =D Uj uj, som när jag pratar det går fort är osammanhängande och blir mycket. Precis som när jag skriver... hoppas ni orkat läsa =)
Sov gott på er!
Kramar Nilla
Lägger med några bilder:
Jag lycklig! Blek o sjuk men sjukt glad!
Min vän Camilla, tack för du drog ut mig!
Fika bordet
Mot vattnet
Var rädda om er & var starka!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar